Historik

Att kunna rekommendera ett brev har i Sverige varit möjligt sedan 1600-talet, detta framgår av en kunglig resolution från den 20 november 1660. Någon ersättning för förlust eller skada förekom inte till en början. Först genom ett kungligt brev från den 27 november 1772 så stadgades att ersättning för förkomna brev skulle utgå till brevägaren om brevet var sänt med öppen rekommendation. I 1872 års förordning framgår det att ersättning för brev som helt eller delvis berövats sitt innehåll, så kallad plundring, endast utbetalades om förseglingen var rubbad eller omslaget så skadat så att någon del av försändelsens innehåll kunde tas ut. Om ett rekommenderat brev förkommer så utbetalades ersättning oberoende av förseglingen. Till en början var den maximala ersättningen satt till 50 riksdaler som senare ändrades till 50 kronor. Någon ersättning utgick inte av naturliga skäl om rekommenderade trycksaker blev plundrade, däremot ersattes förkomna eller skadade trycksaker. Ersättningsbeloppet sänktes till 36 kronor den 10 mars 1905 och sänktes senare ytterligare till 30 kronor.
Ur 1872 års förordning kunde man läsa att rekommendation skulle användas när avsändaren önskade ett kvitto på att mottagaren eller hans ombud hade mottagit brevet. Rekommendation kunde ske av brev, brevkort och trycksaker dock undantogs vid ett senare tillfälle utgivarkorsband, masskorsband och varukorsband.
Vid införandet av frimärken den 1 juli 1855 så var avgiften för att rekommendera ett brev 12 skilling banco. Vid inlämnandet av ett rekommenderat brev skrevs ett inlämningsbevis till en början helt för hand, senare skedde det på en tryckt blankett.
Fram till 1871 så skulle brevet omslutas med garn i ett kors som skulle förseglas med ett sigill. 1881 upphörde kravet på sigill. Endast brev kunde till en början rekommenderas. I ett kungligt brev från den 4 november 1876 meddelades att även brevkort och trycksaker kunde rekommenderas. I samma brev angavs att lokala brev även kunde rekommenderas. I samband med att kortbrev infördes 1888 föreskrevs att även dessa kunde rekommenderas. Ett förbud infördes 1882 mot att värdet i ett rekommenderat brev fick överstiga 500 kronor.
Från början så skulle texten "Rekommenderas" skrivas för hand på försändelsen, från 1 januari 1873 skulle en stämpel med texten "WÄRDE" användas på inrikes rekbrev. På utrikes rekbrev så användes sedan tidigare en stämpel med texten "RECOMMENDERAS". Det förekom även en stämpel med texten "REKOMMENDERAS". För rekbrev infördes en "R"- stämpel under 1882, denna användes både för inrikes och utrikes försändelser, efter detta införande användes "WÄRDE" stämpeln endast för assurerade brev. När reketiketterna successivt infördes från december 1894 ersatte etiketterna de olika stämplarna.

UPU regler
 

Enligt Postfördraget från 1920 så kunde rekommendation begäras för brev, brevkort och trycksaker. Dock kunde inte svarskortet i brevkort med betalt svar rekommenderas av den ursprunglige avsändaren.
På försändelsers framsida skulle "Recommandé" (=rekommenderas) eller motsvarande vara skrivet på inlämningslandets språk. Som kvitto på att en rekommenderad försändelse inlämnats så fick inlämnaren ett inlämningskvitto.
Avsändaren av en rekommenderad försändelse kunde mot en avgift betala för att tjänsten mottagningsbevis skulle utföras.
Om en rekommenderad försändelse gick förlorad och innehållet hade varit av förbjuden karaktär eller att skälen till förlusten inte innefattades i force majeure så skulle ett skadestånd motsvarande 50 guldfrancs utbetalas.
Adress som hade angetts med initialer eller hade skrivits med blyertspenna förhindrade att en försändelse kunde rekommenderas.
För en rekommenderad försändelse skulle en reketikett vara fästad vid övre vänstra hörnet av försändelsens adressidan. Etiketten skulle ha tryckt bokstaven R, inlämningsort och ett löpnummer. Rekommenderade försändelser som var ofullständigt frankerade skulle lösenbeläggas med felande avgift.
Postfördraget från kongressen i Stockholm 1924 gav en del nya regler. Rekommenderade brev som visar tecken på att ha blivit öppnade och åter tillslutna fick inte mottagas till postbefordran. Fönsterkuvert fick endast rekommenderas om den genomskinliga delen var en verklig del av kuvertet.
Från Postfördraget 1929 kunde man läsa att till skillnad från vanliga trycksaker som visade sig vara obeställbara så skulle rekommenderade återsändas till avsändaren. Vid reklamation av en rekommenderad försändelse utgick ingen avgift för reklamationen om avgiften för mottagningsbevis hade betalts.
Ur Postfördraget från 1947 kan man bland annat läsa att det bara var i rekommenderade tillslutna brev som man kunde sända mynt, sedlar eller andra värdepapper, platina, guld eller silver som var bearbetat eller obearbetat, ädelstenar, smycken och andra dyrbarheter. Detta förhindrade inte att samma innehåll även kunde sändas i ett assurerat brev, texten pekade på att det uppräknade inte fick sändas i ett rekommenderat korsband. Som ett tillägg till förbudet enligt Postfördraget från 1920 mot att använda blyertspenna för att skriva adressen, angavs här att anilin- eller färgpenna inte heller fick användas.
På Världspostkongressen i Bryssel 1952 togs ett antal beslut rörande rekommenderade försändelser. Skyldig att betala skadeståndet vid en rekommenderad försändelses försvinnande var den postförvaltning dit inlämningspostanstalten hörde. Om en rekommenderad försändelse som man hade utbetalt skadestånd för återfanns så erbjöds avsändaren att inom 3 månader återfå försändelsen mot att denne återbetalar skadeståndet. Om avsändaren inte vill göra bytet så erbjöds i stället mottagaren mot att betala skadeståndsbeloppet erhålla försändelsen.
Om avsändaren har begärt att endast adressaten kunde utkvittera försändelsen, så skulle texten "A remettre en main propre" eller motsvarande på adresslandets språk skrivas tydligt på framsidan av försändelsen.
Bara en ny instruktion dokumenterades, i Postfördraget från Ottawa 1957. För rekommenderade försändelser ändrades att skadeståndet för förlorad eller skadad försändelse sänktes från 50 till 25 guld francs.

Svenska regler

Hantering

I cirkulär A från den 20 juni 1923 gick det att läsa en instruktion om att rekommenderad försändelse kunde utkvitteras av mottagarens dödsbo om mottagaren hade avlidit.
I KGPSs cirkulär från den 21 maj 1924 beskrevs hur behandling skulle ske av skadade värdeförsändelser till utlandet. Skadade rekommenderade och assurerade försändelser till utlandet skulle förses med ett nytt omslag och därefter sändas åter till avsändaren, om dennes namn och adress fanns på det skadade omslag. Om dessa uppgifter saknades så skulle försändelsen istället sändas till reklamationskontoret. Denna instruktion var orsakad av att för många försändelser sändes till reklamationskontoret trots att namn och adress fanns på den skadade försändelsen.
Den 3 juni 1925 står att läsa i ett cirkulär, att för att motverka antalet reklamationer av rekommenderade försändelser som hade befordrats i lösväska, så skulle den föreskrivna anteckningsboken finnas och försändelserna skulle vara noterade i denna.
Den 23 mars 1932 utkom ett cirkulär som gav instruktion, gällande från 1 april, till behandlingen av post som av postkupé upphämtats ur brevlåda eller anträffats bland vanlig post utan att brevet tidigare hade behandlats som assurerad eller rekommenderad försändelse. Man skulle anteckna orsaken till hur den hade inkommit till postkupén och skulle hanteras som rekommenderad eller assurerad. Försändelsen skulle läggas i ett rekommenderat PS-kuvert till adresspostanstaltens föreståndare eller om det var en utrikes försändelse till postmästare. Väl framkommen så skulle nu försändelsen få etikett och förtecknas som den försändelse som den var angiven som.
Under 1966 så skulle man på försök förenkla hanteringen vid inlämningen av rek från taxeringsnämnden som innehåller avvikelse från självdeklaration. Detta meddelades i ett cirkulär från den 19 april 1966. Försöket gäller taxeringsnämnder i Blekinge. Fönsterkuvert med påtryckt reketikett kom att användas och försändelserna skulle inte stämplas vid utsändandet. Försöket utvidgades 1967 till att gälla förutom Blekinge län även Kristianstads och Malmöhus län. Det fortsatte i samma omfattning även under 1968, för att 1969 permanentades att gälla hela landet.

Begränsningar

Den 4 november 1922 kom ett cirkulär B som informerade om att rekommenderade brev endast kunde sändas till Ryssland på "avsändarens risk".
I cirkulär B från den 26 augusti 1922 kunde man läsa att det var förbjudet att skicka pengar, värdeföremål eller värdehandlingar i vanliga såväl som rekommenderade försändelser till Italien. Detta på grund av att den italienska postförvaltningen inte var berett att ta något ansvar för innehållet. Den 10 januari året efter togs förbudet bort
Cirkulär B från den 5 januari 1923 meddelas att Turkiet nu åter tar emot rekommenderade försändelser, dessa hade inte kunnat tas emot under drygt två år. Den 3 mars omtalades i ett cirkulär att den turkiska postförvaltningen hade infört censur på brevförsändelser och paket till Anatolien. Detta innebar att vanliga och rekommenderade brev inte fick inlämnas igenklistrade samt att avsändarens namn och adress måste finnas skrivna på kuvertet. Den 19 maj samma år kunde man läsa att den tyska postförvaltningen hade meddelat att assurerade och rekommenderade försändelser till Ruhr-området tills vidare inte kunde tas emot på grund av att de franska besättningstrupperna inte ville ansvara för dessa.
Den 27 september 1924 gavs det en instruktion om att vanliga och rekommenderade brev till Ryssland inte fick innehålla gångbara sedlar och mynt.
.

Ersättning

I ett cirkulär från den 1 november 1949, höjdes skadeståndet från samma datum för förlust från 30 till 36 kronor för rekommenderade utrikes försändelser, för inrikes var det oförändrat satt till 36 kronor
Den 20 maj 1957 meddelade KGPS i ett cirkulär ändrade regler för ersättning av förlorade rekommenderade försändelser. Avsändaren skulle nu vara berättigad till 50 kronor i ersättning. Skulle innehållet helt eller delvis blivit skadat eller ha förkommit, var avsändaren berättigad till en ersättning motsvarande det verkliga värdet av förlusten eller skadan. I avsaknad av utredning av värdet skulle det anses vara 50 kronor. Ersättningen får inte i något fall överstiga 50 kronor.

Valutakontroll

Andra världskrigets utbrott fick en massa återverkningar på posthanteringen. Bland annat så infördes en sträng valutakontroll för att förhindra utflöde av kapital från Sverige. Hur detta skulle ske fanns beskrivet i ett cirkulär från den 25 februari 1940, där står det att; assurerade och rekommenderade försändelser från riksbanken och ett antal så kallade valutabanker kunde tas emot vid samtliga postanstalter utan speciell valutakontroll. Korrespondenter vilka hade behov av att i större omfattning sända värdeförsändelser till utlandet, kunde efter prövning av valutakontoret ges rätt att utan granskning av innehållet sända assurerade och rekommenderade försändelser till utlandet. För övriga så skulle denna typ av försändelser inlämnas öppna till postkontor eller postexpeditioner av klass 5 eller 6. Efter granskning av att de inte innehöll något som var förbjudet så skulle försändelsen förseglas med postkontorets och avsändarens sigill. Lantbrevbärare och postombud fick inte ta emot värdeförsändelser till utlandet. I ett cirkulär från den 29 februari samma år förtydligades instruktionen ovan med en beskrivning om att försändelser som bara innehöll skriftliga meddelanden och inga värdehandlingar inte behövde förslutas med sigill. Vidare beskrivs där att på försändelsernas baksida så skulle, för att styrka att den hade inlämnats öppen, det sättas ett papperssigill med påtrycket "Valutakontroll Postverket". Innan alla postkontor hade fått tillgång till dessa papperssigill så kunde i stället på försändelsens baksida postanstaltens datumstämpel anbringas. Senare samma år angavs i ett cirkulär från den 18 december att eftersom det var svårigheter med leveransen av papperssigill så skulle man i stället använda sig av en grön etikett med samma text "Valutakontroll Postverket", denna etikett skulle anbringas på försändelsens framsida som signal på att den var inlämnad öppen och hade befunnits bara innehålla skrivna meddelanden.
I cirkuläret från den 29 april 1947 står det att generalpoststyrelsen hade beslutat att rekommenderade brev till utlandet vilka undergått valutakontroll på en postanstalt och vilka innehöll växlar, checker eller andra penninganvisningar inte längre behövde förseglas med sigill, i stället skulle en etikett med texten "Valutakontroll Postverket" sättas på adressidan.
I ett cirkulär från den 22 juli 1947 utvidgades rätten till att hantera valutakontroll så att även postexpeditioner av klass 8 och 9 samt poststationer kunde ta emot rekommenderade brevförsändelser som endast innehöll skriftliga meddelanden. Dessa måste inlämnas öppna, efter det att postfunktionären hade tillsett att inga värdehandlingar fanns i kuvertet så skulle försändelsen tillslutas i närvaro av avsändaren samt valutakontrolletiketten anbringas på adressidan.

Förbud

I ett cirkulär från den 22 december 1921 så står det att läsa att adressen på rekommenderade försändelser inte fick skrivas med blyertspenna. Anilinpenna fick däremot användas.
Om fler än ett frimärke utgjorde frankeringen på utrikes rekommenderade eller assurerade brev så rådde förbud mot fästa frimärkena mindre än en halv frimärksbredds avstånd från varandra. För inhemska försändelser så var detta bara en rekommendation. Inte alltför sällan kan man på sådana försändelser se en handskriven anteckning " frimärkt av avsändaren". Orsaken till förbudet mot att ha tätt klistrade märken på dessa brev var önskan att eliminera risken att någon bakom dessa stora ytor av frimärken försökte öppna kuvertet och plundra innehållet.
I takt med den tyska invasionen i Europa så stoppades möjligheten till att sända post till de invaderade länderna, helt eller delvis. Tidvis kunde rekommenderade försändelser till ett land vara förbjudet att lämnas in på posten. Det var därför av yttersta vikt att posttjänstemän i varje enskilt fall konsulterade brevtaxan.
Allt efter Andra världskrigets gång så upphörde posttrafiken. Den återupptogs successivt och till en början var posttrafiken starkt reglerad och begränsad. Det tidigare meddelande förbudet mot att sända illustrerade brevkort, upphävs efter hand i Europa efter krigsslutet. Brevkorten fick inte vara profascistiska eller uppmuntra till omstörtande verksamhet enligt ett cirkulär från 1 juli 1947.
Den 10 december 1947 fanns i ett cirkulär angivet att delgivningsförsändelser inte fick rekommenderas.

Lösen

I ett cirkulär från den 22 december 1921 så stod det att ofrankerad eller ofullständigt frankerad rekommenderad försändelse skulle lösenbeläggas som om de var en vanlig försändelse. D.v.s. helt eller delvis ej erlagd rekommendationsavgift fick lösas med felande belopp och helt eller delvis ej erlagd befordringsavgift fick lösas med det dubbla felande beloppet.
I ett cirkulär från den 5 februari 1930 stod hur man skulle behandla ankommande utländska rekommenderade brev med överstruken anteckning om rekommendation. Dessa försändelser skulle inte längre vid ankomsten till Sverige behandlas som om de var rekommenderade och lösenbeläggas, de skulle i fortsättningen behandlas som vanliga försändelser utan rekommendation.
Expeditionsreglementet som blev resultatet av kongressen 1934 dokumenterade samma år i ett cirkulär från den 20 december, där finner vi att lösenbeloppet för från utlandet kommande ofrankerade eller otillräckligt frankerade rekommenderade försändelser skulle från nu utgå med enbart felande belopp.

Stockholms Central

Cirkuläret från den 27 mars 1940 beskriver att från den 1 april 1940 så kommer det att tas ut en extra avgift om 30 öre vid postverkets expedition på centralstationen i Stockholm för inlämningen av rekommenderade försändelser, postanvisningar, inbetalningskort, ilpaket samt utbetalning av postsparbanksmedel. Avgiften skulle redovisas med frimärken som i fråga om försändelser skulle anbringas vederbörande inlämningsbevis resp. journal. Försändelserna skulle vara frankerade enligt gällande taxor. När denna regel upphörde att gälla har inte kunnat finnas. Som vanligt var man från Kungliga Postverket bättre på att dokumentera när något skulle sätta igång än man var på att dokumentera när något upphörde att gälla.

Militärpost

I ett cirkulär från den 13 september 1925 stod det att läsa att militärbrev eller militärbrevkort inte fick rekommenderas.
I ett cirkulär nr 88 från 1939 kunde man läsa att vissa postanstalter hade tilldelats särskild datumstämpel som var avsedd för avstämpling av avgående post från försvarsväsendet eller vid detsamma tjänstgörande personal. Vidare föreskrevs det att vid dessa postanstalter så skulle postanstaltens namn klippas bort från rek- och assuransetiketterna i samband med att postanstaltsstämpeln hade använts vid makulering av de rekommenderade eller assurerade försändelserna.
Den 25 juni 1942 kom ett cirkulär som stadgade att "militärexpress" inte skulle rekommenderas. Senare samma år, den 26 oktober, utkom ett cirkulär som beskrev "Postkungörelse angående fält- och marinpostförsändelser" som skulle gälla från 1 november 1942 där angavs det att rekommenderade brevförsändelser och trycksaker kunde sändas som fält- och marinpostförsändelser.
I ett cirkulär från den 24 november 1943 kom det ett påpekande om att den i ett cirkulär från 1942 stadgade portofriheten gällande försändelser till militära myndigheter bara gällde vanliga brevförsändelser. För rekommenderade brevförsändelser till militära myndigheter gällde att både porto och rekavgift skulle betalas. För sådana försändelser som felaktigt hade mottagits skulle ingen lösenavgift krävas

Övriga regler

I ett KGPS cirkulär från 23 december 1921 kunde man läsa att fönsterkuvert fick användas på rekommenderade brev men bara om brevet inte innehöll pengar. Denna information återkom drygt tjugo år senare då man kunde läsa att fönsterkuvert fick användas till rekommenderade försändelser som inte innehåller pengar eller andra värdesaker, enligt ett cirkulär från den 3 februari 1948.
För tillämpningen av postfördraget från 1924 års kongress så gjordes tillägg och ändringar i expeditionsreglementet. Bland annat står det att: Recommandé eller motsvarande på inlämningslandets språk skall stå skrivet upptill på framsidan av försändelsen vidare står det att rekommenderade brev som har spår av att ha blivit öppnade och åter förslutits inte skulle tas emot.
I den nya poststadgan från 1925 hade maximibeloppet för vad som fick skickas rekommenderat borttagits, allt enligt ett cirkulär från den 9 september 1925. Den 11 november samma år fanns det att läsa detaljerade instruktioner över hur rekommendering av postsaksförsändelser (PS) skulle tillämpas från den 1 december samma år. Inrikes rekommenderade PS försändelser fick inte ha nummeretikett. Utrikes rekommenderade PS försändelser skulle dock alltid ha nummeretikett.
I ett cirkulär från den 2 januari 1929 medgavs försöksvis att metallplomber eller särskilda metallsigill fick användas för att försluta rekommenderade och assurerade inrikes försändelser. Detta under förutsättning att plomberna och sigillen var präglade med avsändarens namn, firma eller särskilda tecken. Försöket gällde endast försändelser inlämnade i Stockholm. Den 11 december samma år meddelades beslut om att rekommenderade expressförsändelser skulle expressutdelas. Försändelsen skulle utbäras tillsammans med avin, mottagaren skulle då signera rekavin innan mottagandet av den rekommenderade försändelsen.
I ett cirkulär från den 28 april 1942 påpekas att rekommenderade postsaksförsändelser inte skulle ha någon reketikett, KGPS hade observerat att det var vanligt att postsparbanksböcker insändes till postsparbanken med reketiketter.
Avsändaren av aerogram kunde begära rekommendation, mottagningsbevis och express enligt ett cirkulär som utgavs den 20 september 1949.

Etiketter

En etikett är postalt sett en signal till postpersonalen på hur en försändelse skulle hanteras. Första gången en svensk reketikett finns omnämnd är i ett cirkulär från den 30 juli 1894. De första leveranserna skedde dock först i december samma år. Den första etiketten fick blankettnummer 60. Den 20 mars 1901 kom information om att en nya etiketter för ankommande "etikettlösa" rekbrev från utlandet skulle tryckas dessa skulle få blankettnummer 60b. Ovan nämnda etikett hade rubriken "Från Utlandet" och ibland fanns också en via beteckning. Samtidigt ändrades de vanliga etiketternas blankettnummer till 60a. Blankett nr. 60b drogs in år 1912, samtidigt ändrades numret på den kvarvarande etiketten tillbaka till 60. Detta nummer behölls fram till 1964 då blankettnumret ändrades till 2112.02.

Etiketterna trycktes ursprungligen på vitt papper i ark om 10 (vertikalt) gånger 5 (horisontellt) alla 4 sidigt tandade. Tryckningen skedde i tre steg, först trycktes ramen och R:et, sedan numret och slutligen ortsnamnet. Från 1956 trycktes reketiketterna i rullar
I ett cirkulär B från den 29 mars 1922 fastslogs att postanstalterna vid rekvisition av etiketter, rek/ass/paket, skulle anpassa beställningens storlek efter postanstaltens behov. För att fastställa detta behov skulle man uppskatta antalet försändelser som postanstalten tog emot under ett år. Maximalt kunde en nummerserie vara från 1 – 10.000, denna största serie var för postanstalter som mottog mer än 150.000 av den aktuella försändelsen per år.
Tillfälliga kassaexpeditioner som inrättas i samband med kongresser, utställningar och liknande kunde få använda speciella reketiketter för rekommenderade försändelser.
I ett cirkulär från den 10 februari 1959 så meddelades det att reketiketter, Bl. 60, nu skulle tillverkas i rullar om 1.000 stycken i stället för som tidigare i kartor. Detta kan synas kuriöst då det är väl dokumenterat att rulletiketterna hade funnits sedan 1956, förklaringen är kanske att de första rulletiketterna som tillverkades var på prov samt att det endast var de riktigt stora orterna som successivt fick rulletiketterna med början detta år och att det var från 1959 som rulletiketterna blev mer allmänna.

Vid typningen av reketiketterna så står första siffran för huvudtyp, denna beskriver skillnader i ramens storlek samt utseendet på N:o/N:r/Nr. Andra siffran beskriver andra signifikanta skillnader inom huvudtypen. Tredje positionen, som är en bokstav, är första bokstaven i den använda stilsorten vid tryckandet av ortsnamnet. Typ 1 till 5 levererades i ark och typ 6 till 9 levererades i band. De år som är angivna i beskrivningen nedan är första kända tryckår.

Typ	Beskrivning
1	ram: 39x16,5 mm, N:o, utan färg i genomsticket, stort R (9,6x5,5-5,7mm, höjdxbredd)
1:1	tunt papper, större siffror 3,4 mm höga (november 1894)
1:2	tunt papper, mindre siffror 3,0 mm höga (1907)
1:3	tjock papper, större siffror eller en blandning av stora och små siffror (1920)
2	ram: 40x17 mm, N:o, rött genomstick, stort R (9,6x6,0-6,2 mm) poröst papper
2:1	större siffror 3,4 mm höga (1910)
2:2	mindre siffror 3,2 mm höga (1911)
3	ram: 39x16 mm, N:r, rött genomstick, mindre R (8,6x5,8-6,0 mm) poröst papper
3:1	N:r och siffror tryckta i röd färg (1912)
3:2	N:r och siffror tryckta i svart färg (1912)
4:1	ram: 37-38x16,5 mm, N:r, utan färg i genomsticket, mindre R (8,6x5,5-5,7 mm) (1921)
5:1	ram: 37x16,5 mm, Nr, utan färg i genomsticket, mindre R (8,6x4,3-4,5 mm) (1945)
6	ram: 34x12 mm, Nr i antikva stil, utan färg i genomsticket, litet R (7,0x3,4 mm) (1956)
6:1	3 rundade siffror i numret
6:2	5 rundade siffror i numret
7	ram: 34x12 mm, Nr i bred antikva stil, utan färg i genomsticket, litet R (7,0x4,7-4,9 mm) (1959)
7:1	3 rundade siffror i numret
7:2	5 rundade siffror i numret
7:3	3 kantiga siffror i numret
7:4	5 kantiga siffror i numret
7:5	4 kantiga och 1 rundad siffra i numret
8	ram: 34x12 mm, Nr i bred grotesk stil, utan färg i genomsticket, litet R (7,0x4,0-4,2 mm) (1968)
8:1	3 rundade siffror i numret
8:2	5 rundade siffror i numret
8:3	3 kantiga siffror i numret
8:4	5 kantiga siffror i numret
8:5	4 kantiga och 1 rundad siffra i numret
9	ram: 34x12 mm, Nr i smal grotesk stil, utan färg i genomsticket, litet R (7,0x4,0-4,2 mm) (1971)
9:1	3 siffror i numret
9:2	5 siffror i numret

 

Bilder av etiketter
 
 

Typ 1	Typ 2	Typ 3	Typ 4	Typ 5
Typ 6	Typ 7	Typ 8	Typ 9

 
 

Nedan en tabell att användas som lathund vid typning av reketiketter:

Typ	Ram (mm)	R höjd i (mm)	N:o/N:r/Nr	N:o/N:r/Nr bredd (mm)	Genomstick	Perforering antal sidor
1	39x16,5	9,6	N:o	5,5-5,7	Ofärgat	4
2	40x17	9,6	N:o	6,0-6,2	Rött	4
3	39x16	8,6	N:r	5,8-6,0	Rött	4
4	37-38x16,5	8,6	N:r	5,5-5,7	Ofärgat	4
5	37x16,5	8,6	Nr	4,3-4,5	Ofärgat	4
6	34x12	7,0	Nr	3,4	Ofärgat	2
7	34x12	7,0	Nr	4,7-4,9	Ofärgat	2
8	34x12	7,0	Nr	4,6	Ofärgat	2
9	34x12	7,0	Nr	4,0-4,2	Ofärgat	2

 
 
 
 

Portotaxor
 
 

Inrikes

1/7  1855 - 30/6 1858	1/7  1858 - 31/12 1866	1/1  1867 - 31/12 1870	1/1  1871 - 31/12 1884	1/1  1885 - 30/6 1905	1/7  1905  - 30/6  1920	1/7  1920  - 31/3  1948	1/4  1948  - 31/5  1951	1/6  1951  - 31/5  1957	1/6  1957  - 30/6  1962	1/7  1962  - 30/6  1964	1/7  1964  - 31/12  1966	1/1  1967  - 28/2  1969	1/3  1969  - 30/9  1971
12¹	35	24	18	20	15	20	25	40	50	70	100	140	200

¹ sk.bco.

Utrikes.
 

1/7  1875  - 31/3  1879

1/4  1879  - 31/12 1886

1/1  1887  - 30/6  1892

1/7  1892  - 30/6  1905

1/7  1905  - 30/6  1920

1/7  1920  - 31/1  1921

1/2  1921  - 30/6  1921

1/7  1921  - 30/9  1925

1/10  1925  - 31/3  1948

1/4  1948  - 31/5  1951

1/6  1951  - 31/5  1957

1/6  1957 - 30/6 1962

1/7  1962 - 30/6 1964

1/7  1964 - 30/6 1967

1/7  1967 - 28/2 1969

1/3  1969 - 30/9 1971

18¹  18-90

18¹  18-54

20²  40

20

15

20

30³  20

30

20

25

40

50

70

100

140

200

¹ överst avgiften till länder inom UPU, där under ett intervall av lägsta resp. högsta avgiften till länder utanför UPU
² överst avgiften till länder inom UPU, där under avgiften till länder utanför UPU
³ överst avgiften till Danmark och Norge, där under avgiften till övriga länder

Litteratur;

Postfördrag från UPU kongressen i Madrid 1920, Stockholm 1924, London 1929, Kairo 1934, Buenos Aires 1939, Paris 1947, Bryssel 1952, Ottawa 1957 och Wien 1964.
Kungl. Generalpoststyrelsens Cirkulär, 1920 - 1969
Allmänna Poststadgan 1925, 1932
Anteckningar till Allmänna Poststadgan, Grape 1929, 1936, 1943, 1955
 

Kjell Nilson 2002-08-22