Medborgare i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge kunde vid resa mellan länderna i stället för pass använda en särskild legitimationshandling, kallad Nordiskt Resekort. Detta under förutsättning att syftet med resan inte var att söka arbete i de besökta länderna. Det framgick av Kungl. Generalpoststyrelsens Cirkulär nummer 34 från den 3 juni 1929. Denna nya handling  gällde från den 7 juni 1929 och att avgiften var, om den löstes på posten, 50 öre. För resor till Danmark kom användandet av dessa resekort att mer eller mindre upphöra då Danmark 1930 införde regeln att om resan inte översteg 14 dagar så behövdes inte resekort eller pass och senare 1937 utökades tidsgränsen till 3 månader.

Utfärdare

Rätt att utfärda Nordiskt Resekort hade magistrat, poliskammare, stadsstyrelse, landsfiskal, postkontor samt vissa poststationer på turistorter i Skåne samt längs norska gränsen. Dessa poststationer var till en början nio till antalet, från söder till norr var de Falsterbo, Mölle, Ed, Mon, Mörsil, Storlien, Duved, Åre och Abisko turiststation. När Kungl. Postverket 1939 upphörde med utfärdandet av resekorten så hade antalet utfärdande poststationer och postexpeditioner, på grund av resekortets popularitet, utökats till cirka 70.

Regler

Den som önskade förvärva ett Nordiskt Resekort på Posten skulle personligen infinna sig på postanstalten och där ifylla en blankett. Med ledning av den ifyllda blanketten utfärdade postfunktionären ett resekort.  Kortets avgift, när de utfärdades på posten, betalades med ett frimärke som sattes lämpligen längst upp på kortets framsida och frimärket makulerades. Innehavaren av resekortet skulle på detsamma skriva sin egenhändiga namnteckning, denna skulle bestyrkas av utfärdaren.

Resekortet kunde även gälla innehavarens hustru eller barn under femton år. Resekortet gällde i sex månader räknat från dagen för utfärdandet. Giltighetstiden kunde ej förlängas. Resekortet fick inte utfärdas för annan än svensk medborgare som var känd av utfärdaren annars måste den sökande styrka sin identitet. På samma sätt som vid legitimering för att utfå värdepost.

Utfärdades resekortet på andra institutioner än Posten så betalades det genom lagstadgad stämpelavgift med stämpelmärken för 1 krona.

Den 9 september 1939, upphörde Postens rätt att utfärda Nordiska Resekort. Därefter kunde de bara utfärdas av övriga utfärdande institutioner.

För den som önskar fördjupa sig i ämnet Nordiska Resekort finns ytterligare information i Bergmans artikel i Bältesspännaren (2003)

Litteratur;

Poststadga från UPU kongressen i London 1929, Kairo 1934 och Buenos Aires 1939.
Kungl. Generalpoststyrelsens Cirkulär, 1929 - 1939
Allmänna Poststadgan 1932
Anteckningar till Allmänna Poststadgan, Grape 1929 och 1936
Svensk Författningssamling, 1929
Nordiska resekort med frimärken eller stämpelmärken, Bergman, Bältesspännaren 2003:1