Kapitel Brev

Ordet brev kommer från det latinska ordet brevis och betyder ” ett kortare (skriftligt) meddelande”, denna definition är ju något vag. Men det är väl knappast därför som man genom åren definierat vad ett brev är genom de regler och bestämmelser som har funnits och finns. Världspostkongressen  (UPU) och Kungliga Postverket, i fortsättningen refererat till som Postverket, är de som står för skapandet av reglerna. Inte sällan har ju först en postkongress fattat beslut i en fråga som senare Postverket bekräftat helt eller delvis. Bakgrunden till och själva besluten finns dokumenterade, för UPU i de Internationella Postfördrag som utkom efter varje kongress och för Postverket så finns de främst dokumenterade i Poststadgor, Brevtaxor och Cirkulär.

Brevförsändelse

Det kan kanske vara av värde att definiera begreppet brevförsändelse där brev ingår. Som brevförsändelser räknas från 1920 brev, kortbrev, senare även aerogram, enkla brevkort, brevkort med betalt svar, korsband (hit räknas affärshandlingar, trycksaker, varuprov), blindskrift, assurerade askar, adresskort, postanvisningar, avier, tidningspaket (postabonnerad tidning), tjänste- och postsaksförsändelser senare tillkom utbetalningskort, småpaket och varukorsband.

Med brevposthastighet befordrades brevförsändelser samt inrikes ilpaket, inrikes medicinpaket, tjänstepaket understigande 1,5 kilogram och så kallade depeschlådor (postutväxling mellan olika offentliga myndigheter) eller diplomatpost. Brevposthastighet innebar att posten sorterades och transporterades med högsta hastighet medans vissa andra t.ex. normalpaket transporteras med lägre hastighet. I modern tid så har man övergått till att prata om A- respektive B-post.

Till A-post räknades; brev (inklusive kortbrev och aerogram), postkort, blindskriftsförsändelser, fonopostförsändelser, assurerade askar, betalningshandlingar och adresskort. Utgivarkorsband, kommissionärskorsband som innehåller tidningar och halvtariffskorsband, trycksaker som vägde max 20 gram samt ilpaket och flygpaket.

Till B-post räknades; övriga brevförsändelser och övriga paket samt rekommenderade brev,  assurerade paket, brevpostförskott, expressbrev, citoförsändelser, småpaket, trycksaker och varuprov

B-post sorteras endast dagtid vardagar. Om B-post av någon anledning hade blivit försenad så behandlades den som A-post.

Andra Världskriget

Under den behandlade perioden inträffade det som vi vanligtvis kallar Andra Världskriget. Ett fruktansvärt krig med stor påverkan på posten och posttrafiken. Främst påverkades postutväxlingen d.v.s. möjligheten att sända och ta emot brev till och från vissa länder. Från tid till annan uppstod kortare eller längre uppehåll i postutväxlingen med Sverige. Att de flesta länder införde censur försenade förstås också posttrafiken mellan länderna, censuren kunde även innebära att brev endast fick skrivas på vissa språk för att kunna passera. Det förekom att länder gav restriktioner på brevs innehåll och vikt. I slutet av kriget och direkt efter kriget förekom det att endast ”familjekorrespondens” befordrades till skillnad mot ”affärskorrespondens”. Luftpostavgifterna förändrades ofta säkert som en konsekvens av kriget. Efter kriget skapades ett antal nya stater och en del kolonier frigjorde sig och blev självständiga.

Kortbrev

Kortbrev skulle behandlas som brev även om bakre halvan hade avskiljts. Regeln om att halverade kortbrev skulle räknas som brev ändrades 1932, härefter skulle de räknas som brevkort. Kortbrev fick, av säkerhetsskäl, inte assureras eller rekommenderas om de innehöll pengar. Däremot fick de sändas med postförskott eller sändas express.

1. Kortbrev behandlades som brev. Bilden visar ett kortbrev som är postat ombord på en av de svenska färjorna mellan Stockholm och Åbo. Fartygets hemland styrde frankeringen av de försändelser som postades ombord. Svenskregistrerat fartyg gav svensk frankering. Kortbrevet fick ett Laivakirje-Paquebot stämpelavtryck såväl som ett Turku-Åbo avtryck vid ankomsten till Finland. Portot 25 öre gällde mellan 1951 och 1957.
 

Aerogram

Den 9 oktober 1949 infördes aerogram av Postverket. Ett aerogram var ett brev vägande högst 2,5 gram. Det var konstruerat så att det var både brev och kuvert, allt i ett. Aerogram kunde rekommenderas, man kunde begära mottagningsbevis för det och man kunde sända det med expressutdelning. Ett eget kapitel finns skrivet i ämnet.

2. Aerogram taxerades som brev . Detta aerogram blev återsänt till avsändaren med en etikett (Bl. 44) påklistrad. På etiketten så läser vi; ”Sändes till avs, enär begärd befordringsväg icke användes av svenska Postverket”. Portot var 30 öre.
 

Lokala försändelser

Lokal försändelse var antingen en försändelse där avsändare och mottagare bodde på samma ort eller en försändelse som hanterades (inlämning och utbärning) inom ett, av Kungl. Maj:t, fastställt lokalpostområde. Anledningen till att dessa lokalpostområden skapades var de större städernas expansion, dessa hade växt ihop med angränsande städer eller orter. Bra exempel på detta var Solna som ingick i Stockholms lokalpostområde och Mölndal som ingick i Göteborgs. Falköping hade sin egen historia, här rörde det sig om närheten mellan Falköping och järnvägsknuten Ranten. Dessa lokalpostområden infördes den 1 januari 1919 och var fem till antalet; Stockholm, Falköping, Göteborg, Helsingborg och Malmö. Mellan 1 juli 1920 och 30 september 1922 fanns inget lokalporto utan lokalbrev taxerades som riksbrev. Under 1930 tillkom Norrköping som lokalpostområde.

3. Gällande lokalporto var 1947 i första viktklassen 15 öre. Detta är ett tävlingssvar från Viggbyholm, som ingick i Stockholms lokalportoområde. Troligtvis blev brev härifrån ofta felbehandlade vid ankomst till Stockholm och där blivit lösenbelagda p.g.a. okunnighet om att Viggbyholm räknades till Stockholms lokalområde. Man hade felaktigt behandlat dessa som riksportobrev. Sannolikt ledde detta till att man tillverkade den gummistämpel med texten ”Lokalförsändelse” som här har blivit slagen av posten i Viggbyholm för att undvika lösenhantering vid ankomsten till Stockholm.
 

I brevtaxan fanns beskrivet vilka orter som hade lokalpost och dessa områdens utsträckning. Omfattningen av ett lokalpostområde kunde genom åren förändras, detta gällde framför allt för Stockholm.  En lokal försändelse skulle ha kommit till postanstalten utan att den på något sätt transporterats av Postverket eller av lantbrevbärare.

Generalpoststyrelsen hade fram till 1934 arbetat med att se över möjligheterna till att varje stad, köping eller liknande samhälle skulle bli ett lokalpostområde. Detta infördes från 1/7 1934. De särskilda lokalpostområdena i Malmö, Helsingborg och Norrköping avskaffades samma datum medan Falköping kvarstod till 1/3 1935. Stockholm och Göteborg fick ha kvar sina särskilda lokalpostområden fram till dess att lokalportot avskaffades 1951.

4. Ett exempel på att även vanliga riksportobrev kunde ha en mycket trevlig och ovanlig frankering. Detta är ett dubbelportobrev från Örebro till Linköping med det mycket ovanliga 20 öres paret utgivet till kung Gustaf V:s 85 årsdag.

En försändelse som lämnats till lantbrevbärare under dennes posttur och som denne delade ut senare under samma tur kallades också lokal försändelse. Vid eftersändning av en lokal försändelse, med betalt lokalporto till ny adressort utanför lokalpostområdet, då skulle endast skillnaden mellan lokalporto och riksporto betalas.

Fram till 1 juli 1920 och mellan 1 oktober 1922 och fram till 1 juni 1951 fanns ett lägre porto för lokala försändelser.

Postmonopolet

Enligt en kunglig kungörelse av den 21 december 1888 så existerade ett Postmonopol i Sverige. Vilket innebar att Postverket hade ensamrätt att inom Sverige mot avgift befordra brev och brevkort. Korsband och paket var undantagna. Om någon trots förbudet befordrade dessa försändelser så utdömdes dryga böter. Brevmonopolet, d.v.s. rätten att befordra brev, upphörde den 1 januari 1993.

Under tre olika perioder har det funnits privata lokalpostföretag som delvis har konkurrerat med Postverket inom området lokalförsändelser. Sådana perioder var 1887-1890, 1926-1944 och 1945-1947. I en Kungl. Maj:ts Kungörelse från den 9 maj 1947 så står det skrivet; ”Statens Postverk äger ensamrätt till regelbunden befordran mot avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller delvis skrivna meddelanden.” I ett cirkulär från den 3 juni 1947 meddelade Postverket att de privata lokalpostföretagen skulle upphöra med sin verksamhet senast 1 juli.

Paket har alltid varit ett område öppet för full konkurrens från järnvägsbolag, bussbolag och andra.

5. C. H. Edström var styrman på ångfartyget Dalarö. Detta brev till Muskö hade, för att inte bryta mot Postmonopolet, blivit åsatt ett 15 öres Gustaf den V profil vänster frimärke vilket var inrikes porto. Förutom detta hade man också sannolikt betalt en befordringsavgift till rederiet. Någon postal stämpel fanns inte ombord så frimärket blev makulerat med en konossementstämpel (Bill of Lading).

Järnvägs- och bussbolag kunde få befordra brev och brevkort, Postverket skulle dock ha sin ersättning. Förutom avgiften till järnvägs- eller bussbolaget så skulle även porto betalas till Postverket. Dubbel avgift med andra ord, avgiften till järnvägs- eller bussbolaget var oftast mycket högre än portot till Postverket. Det förekommer även att försändelsen först har befordrats med Postverket för att slutligen befordras av ett bussbolag mot avgift.

Regler och bestämmelser

Vikt

Genom en Kunglig kungörelse från den 12 november 1872 infördes dels maxvikt för ett brev, denna var 50 ort, och dels att breven skulle taxeras enligt tre viktsatser.  En ort motsvarade 4,25 gram så maxvikten motsvarade 212,5 gram. I en ny kungörelse från den 2 maj 1879, som infördes från 1 januari 1880, sades att ett brev kunde ha maxvikten 250 gram samtidigt infördes de tre nya viktsatser 15, 125 och 250 gram. Den lägsta viktsatsen ändrades den 1 oktober 1907 till 20 gram som ett resultat av beslut taget vid UPU:s Romkongress.  Regeln om form upprepades i 1907 års poststadga och förtydligas i 1918 års version. Maxvikten var obegränsad i den internationella utväxlingen fram till UPU:s Madridkongress 1920 då en maxvikt på 2 kg beslutades. Den inrikes maxvikten för ett brev ändrades den 1 juli 1920 på ett förslag från 1919 till 500 gram, i samband med den ökade maxvikten skapades en fjärde viktsats 250-500 gram, senare slogs dessa åter samma till tre grupper; ?20 gram, 20-125 gram och slutligen 125-500 gram. Den 1 juni 1952 höjdes den inrikes maxvikten för ett brev till 1 kilogram.

6. Stora och tunga brev var ju inte så vanliga av många skäl. Här avbildas ett brev som är i formen av en mindre ask i fjärde viktklassen (250 - 500 gr.). Asken har innehållit lotter från Penninglotteriet. Storleken på asken var 142 x 92 x 30 mm (bredd x höjd x tjocklek). Portot var 3:- och rekavgiften var 2:-, båda gällande från 1 mars 1969.

Storlek

I 1899 års Poststadga fanns för första gången bestämmelser om ett brevs form och beskaffenhet. Brev borde ha den form och vara så beskaffade att man på omslaget (kuvertet) och på frimärkena kunde sätta avtryck av Postverkets datumstämplar. Försändelsen skulle ha brevformat d.v.s. ha sådan form att den lätt kunde buntas tillsammans med andra brev och att tydliga avtryck av datumstämplar kunde stämplas på både fram- och baksida utan att försändelsen skadades. Efterlevnaden av dessa bestämmelser var dålig, det var inte ovanligt att finna pappaskar bland breven. Före UPU kongressen i Madrid 1920 fanns inga internationella bestämmelser för utseendet av ett brev. Vid denna kongress bestämdes att internationella brev inte fick vara större än 45 cm i någon riktning om det inte rörde sig om en rulle. En rulle kunde max ha en diameter på 10 cm och en längd på 75 cm. Vid UPU kongressen 1934 i Kairo ändrades denna regel, ändringen genomfördes den 1 januari 1935, då summan av längd, bredd och tjocklek inte fick överstiga 90 cm och största mått inte fick överstiga 60 cm. För en försändelse i form av en rulle fick inte summan av längd och dubbla diameter överstiga 100 cm och längden fick inte överstiga 80 cm. Vid kongressen i Buenos Aires 1939 beslutades att ett minimått på brev som inte hade formen av en rulle skulle införas inom medlemsländerna. Minimåttet var 10x7 cm. Regeln infördes i Sverige för utrikes brev den 1 januari 1955, ingen sådan regel infördes för inrikes brev. Vid kongressen i Ottawa 1957 beslutades att ett minimått för rullar skulle införas inom medlemsländerna. Minimåttet var att längden och dubbla diametern inte fick understiga 17 cm och längden fick inte understiga 10 cm.  Denna nya regel infördes i Sverige den 1 april 1959. Vid kongressen i Wien 1964 utökades maxmåtten av längd och dubbla diametern för en rulle till 104 cm och längden fick max vara 90 cm.

Maxmåtten på de inrikes breven ökades 1919 till 40x30x3 cm. 1 januari 1925 ändrades de till 40x30x5 cm. Från 1 januari 1933 ökades maxmåttet till 45x30x5 cm slutligen 1946 utökas maxmåtten till 50x35x5 cm som gällde fram till 30 juni 1981.

På kongressen i Buenos Aires 1939 beslutades att en försändelse som på grund av sin storlek eller av andra skäl kunde förväxlas med andra försändelser, då skulle ”Brev” skrivas på adressidan av brevet.

Frimärkenas färger

Vid UPU kongressen i Washington 1897 fattades beslut om frankotecknens färg i den utrikes posttrafiken.  Frågan hade diskuterats sedan UPU bildades. Syftet var förstås att genom färgen kunna signalera om en försändelse som kom från främmande land var rätt frankerad utan att det mottagande eller transiterande landets posttjänstemän behövde ha detaljkunskaper om porton från det avsändande landet. Kongressen i Washington beslutade att frimärken för utrikes brevportot av första viktklassen skulle ha mörkblå färg. Trycksaker av första viktklassen skulle vara gröna och brevkort skulle ha röd färg. Regeln trädde i kraft i Sverige från den 1 januari 1899 och tillämpades fram till 1952.

Porto och Frankering

Kungl. Maj:t fick 1920 bemyndigande från riksdagen att för fyra år åt gången besluta om porton och avgifter, tidigare från 1908 så gällde bemyndigandena för 3 år i sänder. Och före 1908 beslutades alla förändringar direkt av Riksdagen på framlagd proposition.

Vid ingången till 20-talet räknades inte Finland och Island taxeringsmässigt till Norden. Detta ändrades vid två olika tillfällen under årtiondet. Brev till Finland taxerades från 1 juni 1922 som tillhörande Norden och brev till Island taxerades från 1 juni 1928 enligt en egen portotabell. Så var fallet fram till 1 juni 1940 då brev till Island började taxeras som brev till de Nordiska länderna.

Den 1 juli 1920 höjdes brevportot i första viktklassen inom Sverige med 5 öre till 20 öre, men sänktes åter till 15 öre den 1 oktober1922. Portot inom Sverige förblev oförändrat under nästan 20 år, från 1 oktober 1922 till 1 april 1942. Då höjdes portot åter till 20 öre, detta porto gällde fram till 1 juni 1951 då portot höjdes till 25 öre.

För Norden skedde det en höjning med 5 öre i den första viktklassen den 1 juli 1920, till 20 öre. Denna höjning varade fram till en sänkning skedde tillbaka till 15 öre den 1 augusti 1924. Nu gällde samma porto för Norden fram till 1 april 1942 då det åter höjdes till 20 öre. Nästa höjning skedde den 1 juni 1951.

Den 1 juli 1962 höjdes avgiften för brev i första viktklassen, gällande inom Sverige och till övriga Norden, från 30 till 35 öre och ytterligare tre höjningar skedde på sextiotalet, 1964, -67 och 1969.

Den 1 februari 1921 skedde en kraftig höjning till 40 öre för brev i första viktklassen till utomnorden. Redan den 1 oktober året därpå sänktes portot till 30 öre, för att återigen sänkas den 1 oktober 1925 till 25 öre. Detta porto gällde fram till den 1 juli 1936 då det höjdes till 30 öre, det nya portot gällde till 1952. Den 1 juni detta år kom en höjning för brev som skulle sändas utanför Norden från 30 till 40 öre. Nu rådde oförändrat porto fram till sommaren 1962. Under sextiotalet höjdes utrikes portot vid 3 tillfällen, 1962, -64 och 1967.

Var och hur frankeringen skulle ske har varit ett område där man under perioden har kommit med mer och mer detaljerade instruktioner. Poststadgan 1925 angav att frimärken eller frankostämplar, frankotecken tryckta på försändelsen, skulle fästas eller stämplas i övre högra hörnet av kuvertets framsida. Frimärkningen skulle ske på ett sådant sätt att adress eller andra anteckningar inte döljes eller blev otydliga. Frimärket fick inte skjuta utanför eller omsluta kuvertets kant, om det hade skett på ett rekommenderat eller assurerat brev så mottogs inte brevet av Postverket.

Då en rekommenderad eller assurerad försändelse mottagits som av avsändaren frankerats felaktigt,  med frimärken som satts så tätt samman utan att hänsyn hade tagits till regeln om halv märkesbredd skulle finnas mellan märkena, så skulle posttjänstemannen på kuvertet skriva ”frimärkt av avsändaren”. Sådana assurerade utrikes brev med för tätt fastsatta frimärken skulle vid upptäckten återsändas till avsändaren om man hade tillgång till dennes adress annars till reklamationskontoret.

I Poststadgan från 1925 så sades att vid frankeringen borde lämpliga frimärksvalörer väljas så att märkenas antal begränsades till det minsta möjliga. Man uppmanade alltså till singelfrankering där så är möjligt. Det är inte underligt att samlare av posthistoria föredrar singelfrankerade försändelser !!

Om brevets frankering av misstag hade skett med ett högre belopp än porto plus eventuella avgifter och om frimärkena redan var makulerade vid upptäckten kunde man begära restitution d.v.s. återbetalning från Postverket.

De år 1930 utgivna luftpostfrimärkena kunde till en början bara användas för att betala luftpostavgifter. Senare den 8 juli 1931 så ändrades regeln så att märkena kunde användas för att helt eller delvis betala för en luftpostförsändelse. Däremot kunde märkena inte användas till försändelser som inte sändes luftpost. Från den 1 februari 1938 kunde dessa märken endast köpas hos PFFS. Detta ändrades den 15 april 1947 då dessa märken kunde användas till att betala porto och tjänster utan några begränsningar.

Postens frankoteckenexpedition för samlare (PFFS och senare kallad PFA) började sin verksamhet den 9 januari 1928. Inköpta frimärken på expeditionen kunde man få uppstämplade, trots att dessa frimärken inte användes för att betala porto eller avgift. Det var sedan tidigare strängt förbjudet att ”stämpla upp märken” för filatelister, det undantag som nu fanns hos PFFS gällde fortfarande ute på postkontoren fram till 1970-talet. Jag har inte kunnat finna någon instruktion för när förbudet att stämpla upp frimärken upphörde.

Makulering

Frankotecken med vilka man betalade porto och postavgifter skulle makuleras, så att de inte kunde återanvändas. Makulering skulle ske med en datumstämpel, men kunde även ske med penna eller gummistämpel. Om datumstämpelavtrycket inte blev klart och tydligt så att man kunde läsa ort och datum skulle ett nytt avtryck göras vid sidan om det första. Frimärke eller frankostämpel som inte var giltiga för frankering skulle utmärkas med siffran 0 och fick inte datumstämplas.

Under en lantbrevbärartur skulle brev som mottogs av lantbrevbäraren och som skulle delas ut längre fram under turen makulerades med penna. Om det upptäcktes att man vid en inlämningspostanstalt glömt att makulera frimärken så skulle makuleringen ske när upptäckten gjordes.

Beslut togs vid kongressen i Madrid 1920 att ankomststämpling av brev och brevkort skulle upphöra, detta trädde i kraft i Sverige den 1 januari 1922. Ett undantag gjordes för ankommande assurerade brev, de skulle fortsatt ankomststämplas.

Frankotecken som av misstag inte blivit makulerade inom inlämningslandet, skulle överstrykas med ett kraftigt streck eller skulle makuleras på annat sätt av den postanstalt som upptäckte misstaget. Man fick absolut inte datumstämpla dessa frankotecken.

Adressering

I sjätte artikelns 1: a moment i Poststadgan från 1925 står det att läsa att adressen skall anges med latinska bokstäver i försändelsens längdriktning på nedre delen av höger framsidan. I det 2: a momentet framgår att adressen skall vara så noggrant angiven att utdelning av försändelsen kan ske utan efterforskning. I det 3: e momentet anges att frimärken eller frankostämplar skulle klistras eller anbringas i övre högra hörnet. Avsändarens adress skall enligt 4:e momentet anges på försändelsen. I Poststadgan från 1929 finns ett tillägg i det 1:a momentet där man säger att avsändarens adress skall finnas på baksidan eller på framsidans vänstra del. Av Poststadgan från 1947 framgår att i den internationella verksamheten så skulle adressort och adressland skrivas med versaler.

Avsändarens namn och adress skulle alltid finnas angiven på brevpostförskott och på brev där mottagningsbevis var begärt. Det var önskvärt att avsändaren anges på alla försändelser. Annan etikett än sådana som tillhör posttjänsterna får icke sättas på kuvert för rekommenderade brev som innehåller pengar eller på assurerade brev. Välgörenhetsetiketter eller reklammärken får alltså inte finnas på denna typ av försändelser.

Fönsterkuvert

Så kallade fönsterkuvert fick inrikes inte innehålla pengar eller värdesaker. Ett fönsterkuvert definierades som ett kuvert där det fanns en öppning täckt med något genomskinligt varigenom en i själva brevinnehållet skriven adress var synlig. Fönstret fick inte hindra datumstämpling och skulle vara placerad i kuvertets längdriktning, det skulle vara så beskaffat att man utan svårighet, såsom reflexer, skulle kunna läsa namn och adress i elektrisk belysning samt att postala anteckningar vid behov skulle kunna skrivas på fönstret. Helt genomskinliga kuvert fick inte användas, ej heller fick papperskuvert med en icke täckt öppning förekomma. Rekommenderade brev eller postförskottsbrev som inte innehöll pengar fick skickas i fönsterkuvert under förutsättning att fönstret var i kuvertets längdriktning så att adressen framträdde i samma riktning och att en tydlig datumstämpel kunde utan svårighet stämplas på kuvertet. Fönstret skulle inte vara större än vad som behövdes för att namn och adress skulle synas väl, allt för att förhindrad att annan information skulle kunna förvilla.

7. Ett utrikes luftpostbrev där man hade begärt expressutdelning. Fönstret är placerat 25 mm från vänsterkanten på brevet och 69 mm från överkant, allt för att följa uppsätta regler. Brevet blev ankomststämplat i Düsseldorf den 22 november 1935. Portot var 25 öre, luftpostavgiften 10 öre och expressavgiften 50 öre.

I en kungörelse utfärdad 1946 beskrevs att avståndet mellan brevets vänstra kant och fönstret inte fick understiga 50 mm och att avståndet mellan brevets övre kant och fönstret måste vara minst 40 mm, undantag kunde medges av Generalpoststyrelsen. Samma styrelse bestämde 1948 att brev i form av fönsterkuvert innehållande pengar nu kunde rekommenderas. Under 1952 kom nya regler för fönstrets placering. Från överkant skulle det nu vara minst 38 mm till fönstret. Fönstret skulle helst vara placerat nere till höger på kuvertet, vänsterplacerade kuvert får undantagsvis förekomma och i så fall borde avståndet till underkanten vara minst 38 mm.

Vid kongressen i Ottawa 1957 togs de detaljerade instruktionerna för fönstret och hur namn och adress skulle skrivas bort. En mer generell regel införs; om det är svårt att läsa namn och adress så nekas brevet att befordras.

Övriga bestämmelser

Ett brevs kuvert bör vara vitt eller ha ljus färg. Lösa papperslappar utan omslag kan räknas som brev. Två kuvert till samma mottagare sammanknutna med snören räknas inte som ett brev. Det är inte förbjudet att lägga pengar och värdesaker i brev.

I Postfördraget från 1924 sägs att om man upptäckte spår av att försändelsen öppnats eller har blivit utsatt för åverkan skall brevet förses med anteckning om att så skett samt stämplas med en datumstämpel. I samma fördrag finns angivet att ett brev inte får innesluta ytterligare kuvert till annan adressat eller någon medlem av adressatens familj.

Förbud att fästa

År 1920, meddelas i Postfördraget att märken som kunde förväxlas med frankotecken (frimärken eller frankotecken tryckta på helsaker) s.k. vinjetter endast fick fästas på baksidan av försändelsen.

Förbjudna meddelanden

Fann posttjänsteman att det förekom text eller teckning på brevkort eller på kuvert som uppenbart kunde såra tukt och sedlighet eller det fanns uppmaningar till ohörsamhet mot lag så postbefordrades inte försändelsen.

Förbjudet innehåll

I posttaxorna fanns angivet att vissa varor var förbjudna att sändas per post, vanliga förbudsvaror var mynt, värdepapper, guld, silver, smycken eller ”andra dyrbarheter” som man lite oprecist kallade det.

Om man i ett korsband eller i ett paket hade stuckit in ett brev eller annat skriftligt meddelande så befordrades inte försändelsen och avsändaren fick böta 5 kronor till Postverket. I ett cirkulär från den 11 mars 1952 upphävdes förbudet att lägga brev i inrikes paket, brevporto skulle från nu betalas för dessa ilagda brev.

Till en inkasseringshandling skulle verifikationer, typ faktura eller konossement, bifogas. Däremot fick inga brev bifogas.

En utförligare behandling i ämnet finns i ett annat kapitel på SSPD:s hemsida.

Brevhemlighet

Posttjänsteman fick inte till obehörig meddela upplysning om postförsändelse eller dess innehåll. Varken upplysning om att en försändelse fanns hos Postverket eller dess innehåll fick meddelas obehörig. Posttjänsteman fick inte ta del av innehållet i brev som inte hade blivit igenklistrade. Med andra ord; brevhemligheten fick inte kränkas.

Regler och avgifter vid eftersändning

Brevförsändelse, adresserad till någon som ändrat postadress, ansågs vara adresserad direkt från inlämningsadressen till den nya adressen. Fullt frankerat brev belades alltså inte med lösen om det inte innebar att försändelsen ändrade försändelsetyp; lokalbrev till inrikes brev eller till utrikes brev, eller inrikes brev till utrikes brev.  Om ändring av försändelsetyp hade skett så skulle mellanskillnaden av det betalda portot och portot enligt den slutliga försändelsetypen betalas. Om det inte var gjort så lösenbelades brevet med det felande beloppet.

8. Ett luftpostbrev från Hälsingborg till Princenhage i Holland frankerat med ett 40 öres märke ur Postjubileumsserien utgiven 1936, avsänt den 1 juli. Samma dag som portohöjningen skedde för utrikes brev från 25 till 30 öre och därtill har en luftpostavgift om 10 öre betalts. Vid ankomsten till Princehage har brevet blivit eftersänt till Antwerpen i Belgien, som bara låg 50 kilometer bort. Hit anlände brevet den 4 juli. Det är osannolikt att eftersändningen skedde med luftpost. Det är därför konstigt att luftpostetiketten inte hade blivit överstruken och lika underligt är att brevet fått ett lösenstämpelavtryck (T), om den inte är slagen i Belgien för att markera Poste Restante. Eftersändningen skedde till Poste Restante vilket ledde till att det belgiska Postverket tog ut en avgift.

Vid eftersändning skulle försändelsen datumstämplas på den eftersändande orten på brevets framsida. Om brevet hade återsänts till den ursprunglige avsändaren innan eftersändning kunde ske så skulle nytt porto betalas.
För de vid avsändandet eventuellt betalda avgifterna för tilläggstjänster, behövde inte åter betalas vid eftersändning med ett undantag, och det var om man vid eftersändandet önskade att brevet skulle luftpostbefordras. Detta kunde ge intressanta försändelser med två eller flera länders frimärken.

Poste Restante

Denna beteckning kunde sättas på försändelser som mottagaren önskade avhämta på en postanstalt inrikes eller utrikes. Från 1892 fanns en regel om att en PR försändelse skulle ligga kvar på postkontoret i 8 veckor för avhämtning. Denna regel sänktes 1917 till 30 dagar som än idag är regeln i Sverige. I Postfördraget från år 1920 kunde man läsa att på poste restante försändelser måste för- och efternamn anges. Initialer, siffror, endast förnamn, fingerade namn eller tecken fick inte utgöra namninformation.

Avgiftsfria försändelser

Försändelser som skulle utlämnas till adressaten utan avgifter skulle ha en iögonfallande anteckning ”Franc de droits” eller motsvarande på inlämningslandets språk på framsidan. Vidare så skulle den ha en gul etikett, blankett 292, med orden ”Franc de droits” i stor stil. Varje sådan försändelse skulle åtföljas av en frankosedel. Denna ifylldes av avsändningspostanstalten och fästes vid försändelsen på ett säkert sätt.

Portofria försändelser

I Postfördraget från 1947 står det att läsa att försändelser i posttjänst som sändes portofritt skulle i övre vänstra hörnet ha angivet texten ”Service de Postes” på utrikes försändelser och ”Postsak” på inrikes senare så räckte det med PS i versaler och texten kunde placeras på andra delar av brevet.

Under andra världskriget så gavs vid flera tillfällen besked om portofrihet. Den 28 maj 1943 meddelade t.ex. Kungl. Maj:t att inskrivningsinformation på brevkort fick sändas portofritt till inskrivningschef, pastorsämbete och till mantalsintendenten i Stockholm. Att mönstringsuppgift kunde insändas till arbetsmarknadskommission eller länsarbetsnämnd portofritt angavs i cirkulär från den 5 april 1944. Vidare gällde frankeringsfrihet för s.k. anställningskort till utmätningsman eller överståthållare-ämbetet i Stockholm, enligt cirkulär från den 5 november 1946.

I 1947 års Poststadga preciserades reglerna för portofrihet genom följande text ”Försändelser i posttjänsten som befordras portofritt, skall i övre vänstra hörnet av framsidan ha texten Services des postes (=Postsak) eller liknande”.

Svarslösen

Den 27 februari 1929 meddelas i ett cirkulär att Generalpoststyrelsen har givit tillstånd för företag och organisationer att sända brevförsändelser med ofrankerad svarsförsändelse. Svarsförsändelsen måste ha den tryckta texten ”Kan avlämnas till postbefordran ofrankerat” på höger övre framsida. Vid återsändandet skall försändelsen lösenbenhandlas, etikett skall klistras på försändelsen och lösenbeloppet antecknas, dock är lösenbeloppet bara det felande portot och inte det normala dubbla beloppet. Om det utsändande företaget mottager många lösenförsändelser samtidigt, betalades en samlingslösen. Ett antal lösenbelopp adderades då samman och summan betalades genom att lösenbeloppet betalades med frimärken på en lösenavi (Bl. nr. 123), vanligt var också att klistra lösenbeloppet på ett PS-kuvert eller någon annan postal blankett.

Krigsfångepost

Enligt världspostkonventionen var vanliga och rekommenderade försändelser från och till krigsfångar och internerade fritagna från postavgifter. Krigsfångeförsändelser eller civilfångeförsändelser skulle på samma plats på framsidan bära texten ”Services des prisonniers de guerre” (=Krigsfångeförsändelse) eller ”Services des prisonniers civils” (=Civilfångeförsändelser). De franska beteckningarna kunde åtföljas av en översättning till annat språk, typ engelska, tyska eller svenska.

Brev, paket och postanvisningar till och från krigsfångar såväl som internerade militärer kunde sändas kostnadsfritt såväl inrikes som utrikes. Mottagare kunde även vara upplysningsbyråer upprättade av t.ex. Röda Korset. Alla avgifter för övriga tilläggstjänster typ express eller flyg skulle dock betalas av avsändaren. Detaljerade regler i modern tid för denna hantering finns i artikel 49 i den tredje Genève Konventionen som skrevs 1929.

Lösen

En försändelse med helt eller delvis obetalt porto eller obetald/a avgift/er kallas lösenförsändelse. Denna lösenförsändelse skulle förses med en lösen - etikett eller -stämpel där lösenbeloppet fanns angivet, antigen tryckt eller handskrivet. Lösenetikett skulle klistras på eller stämpel skulle slås av den postanstalt som upptäckte att det fanns obetalt porto och eller avgift/er. Ofrankerade eller ofullständigt frankerad utomnordisk försändelse skulle förses med en T – stämpel (Taxe à payer) i övre högra hörnet vid sidan om stämpeln skulle lösenbeloppet anges i centimes.
På en ofullständigt frankerad försändelse så skall befintliga frankotecken i första hand räknas som om de var betalning för porto och i andra hand för tilläggstjänst/er om sådana var begärda.

För att få ut det lösenbelagda brevet så skulle mottagaren betala ett lösenbelopp. Lösenbeloppet är den eventuellt felande delen av tilläggstjänstens/ernas avgift/er plus den dubbla skillnaden mellan det ev. betalda portot och det verkliga portot. Undantag till denna regel fanns. Om ett lokalbrev blev eftersänt som riksbrev eller utrikes brev, under de perioder då det speciella lokalportot fanns, så skulle mottagaren lösa brev endast med skillnaden mellan riksportot eller utrikesportot och det redan betalda lokalportot.

I januari 1940 meddelas att brev till SFK (Svenska FrivilligKåren) får sändas med inrikes porto. Brev utan frimärke eller frankostämplar från Finland men med beteckningen Fältpost eller Kenttäpostia skulle betecknas som fullt betalda och inte lösenbeläggas vilket meddelades i ett cirkulär av den 6 mars 1940. Redan från 10 januari 1940 så kunde fältpostbrev från personal som tillhörde SFK sändas portofria tillbaka till Sverige över Haparanda där de frankerades genom SFK:s försorg och stämplades med en stämpel bärande texten Haparanda F.

Paquebot / Navire

En stämpel med denna text skulle stämplas på försändelser som anlänt från främmande land, Danmark och Norge undantaget, i post som nerlagts i brevlåda ombord på fartyg eller mottagits av befäl då fartyget befann sig till havs. Frankeringen på försändelserna skulle utgöras av frimärken från det land under vars flagg fartyget seglade. Om fartyget låg vid kaj när brevet postades, gällde detta lands frimärken och porton.

9. Ett brev med stämpelavtryck från både Paquebot och O.A.T. stämplar på samma försändelse! Ett brev som både är ett Skeppsbrev och ett Luftpostbrev, postens vägar är outgrundliga! Sannolikt har brevet även transporterats från Tilbury in till någon flygplats i London per lastbil, så det är väl bara järnväg som saknas som transportmedel för detta brev. Man brukar i transport- och speditionsbranschen prata om transporter på gummihjul, på stålhjul, till havs och i luften. Tre av fyra här är inte dåligt. Brevet blev postat ombord M/S Patricia mellan Göteborg och London. O.A.T. / F.S. stämpelavtrycket, som är nummer 17 enligt Ivar Sundsö:s senaste förteckning, står för Onward Air Transmission / Foreign Section. Denna blev slagen i London på brevets väg till Hamburg. Portot var 40 öre och ingen luftpostavgift behövde betalas sedan 1949 inom Europa.

Örlogspost

Vanliga brevförsändelser avsedda för eller sända från personer anställda i Flottan som befann sig på fartyg i främmande vatten befordrades i slutna poster mellan Sverige och fartyget. De slutna posterna utväxlades från Malmö. Endast inrikes porto behövdes till frankeringen, dock kunde man inte frankera med bara lokalporto för post till eller från Malmö. Breven måste var full frankerade ingen lösenhantering skulle förekomma.

Utrikes expeditioner i utbildningssyfte företogs ofta av den Svenska Flottan före första världskriget och återupptogs under vintern 1923-1924. Pansarkryssaren Fylgia gjorde då en expedition till utländska farvatten. Avresa skedde från Karlskrona den 21 november 1923 med beräknad återkomst omkring den 12 april 1924. Under maj-juni gjordes en ny expedition. Post till de ombordvarande skulle frankeras som inrikes försändelser. Under juni månad 1926 gjorde pansarfartygen Manligheten och Tapperheten en expedition till främmande vatten, post till ombordvarande kunde frankeras som inrikes och sändes till Malmö 1 för vidarebefordran. Svenska Marinen har fortsatt att ha utbildningsfartyg som gjorde långseglatser, det mest kända fartyget i modern tid har varit Älvsnabben.

Den 31 maj 1930 gavs möjlighet att även sända rekommenderade försändelser med örlogspost.

Saar

Den 7 januari 1935 meddelas i ett cirkulär att brev och rekommenderade brev till och från den Svenska Bataljonen i Saar skulle frankeras som inrikes brev. Den Svenska bataljonen i Saar sägs ibland vara den första fredsbevarande trupp Sverige haft, dess uppgift vara att övervaka den folkomröstning som hölls om vart Saar skulle höra, Tyskland eller Frankrike. Det inrikes portot var giltigt från den 8 januari till den 17 februari 1935.

Tullpliktigt innehåll

 Enligt Poststadgan från år 1925 var det möjligt att sända brev till vissa länder med tullpliktigt innehåll. Sådana försändelser skulle ha en etikett (Bl. 50a ibland kallad bara Bl. 50) klistrad på framsidan av brevet, på etiketten skulle man fylla i varuslag, vikt och värde på den eller de varor som brevet innehöll. Blanketten och formatet på etiketten har växlat under åren.

10. Ett tidigt exempel på ett assurerat brev till Estland som på framsidan har en tulletikett (Bl. 50 a) av den första typen. Att brevet blivit assurerat för 1 krona kan kanske tydas som att avsändaren trodde sig öka sannolikheten av att brevet skulle nå mottagaren oskadat genom assureringen. Brevportot var 25 öre och assuransavgiften var 30 öre.

I ett cirkulär från den 26 februari 1934 fanns beskrivet att ankommande utrikes brev som saknade en grön förtullningsetikett och där man förmodar att brevets innehåll kunde vara tullpliktigt, då skulle en etikett med nummer bl. 556 klistras på brevet vid passeringen av utväxlingspostanstalten, innan brevet sändes vidare till adressorten. Vid brevets ankomst till adresspostanstalten så skulle, med adressatens medgivande, brevet öppnas med denne eller dennes ombud närvarande för att undersöka innehållet. Var innehållet tullfritt utlämnades brevet utan åtgärd till adressaten annars skulle förtullning ske och förtullningsavgift eventuellt tillsammans med dragarpengar betalas till Postverket och tull betalas till Tullverket.

Tilläggstjänster

Brev kunde förutom att sändas med luftpost också rekommenderas och assureras med eller utan mottagningsbevis samt sändas med express. Vidare kunde man begära postförskott för brev. Samtliga tilläggstjänster finns mer utförligt beskrivna i skilda kapitel på SSPD:s hemsida, vad som nedan behandlas är mer specifika regler för brev.

Luftpost

Den första reguljära flygpostlinjen startades mellan Malmö och Berlin den 12 augusti 1920. Endast fullt frankerade försändelser mottogs till befordran. Assurerade brev fick inte sändas med luftpost. Luftpostavgiften för brev var 20 öre per 20 gram. Senare samma år, den 19 september öppnades en flyglinje västerut, trafikerande Malmö – Köpenhamn – Hamburg – Bremen – Amsterdam – London. Luftpostavgiften för brev till Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien och Portugal var 40 öre per 20 gram. Till Storbritannien, USA och övriga världen, till vilka det fanns flygförbindelser vidare från Storbritannien, var avgiften 60 öre per 20 gram. Till Tyskland, Schweiz och övriga Europa med undantag de ovan uppräknade länderna var avgiften 20 öre per 20 gram.  Den sista flygningen för året skedde den 16 oktober.
På grund av bristande intresse från svenska statens sida samt de restriktioner som segrarmakterna, från första världskriget, påtvingade Tyskland 1921 så dröjde det tre år innan Sverige åter hade en postförbindelse söderut med flyg.

11. Ett relativt tidigt rekommenderat luftpostbrev i andra viktklassen som blivit befordrad med den första nattluftpostturen till London. Brevet blev avsänt den 18 juni 1928 och blev ankomststämplat i London den 19 juni. Portot var 40 öre, luftpostavgiften 20 öre och rekavgiften 20 öre.

Under 1921 startades dock en flygpostlinje mellan Sverige och Estland, ingen luftpostavgift togs ut i Sverige. Inga luftpostetiketter skulle heller fästas på försändelserna. Enda sättet att se om en försändelse hade befordrats med denna luftpostlinje var om det förekom någon ankomststämpel slagen i Reval, som kunde bekräfta detta.

Under de första åren som det fanns flygpostförbindelser från Sverige ut i världen, så var dessa av förklarliga skäl helt beroende av väderlek. Flyglinjerna öppnades på våren eller försommaren och upphörde någon gång under hösten, när vädret gjorde det omöjligt att fortsätta med verksamheten.

Den 23 juni 1924 startades postbefordran på vardagar med en ny reguljär flyglinje till Helsingfors. Denna upphörde den 21 augusti samma år. Luftpostavgiften för brev var 20 öre per 20 gram.

Från den 1 juli 1924 gällde nya luftposttaxor för brev. Till Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal, Japan samt Nord- och Sydamerika var avgiften 40 öre per 20 gram. För övriga länder var den 20 öre. Från den 5 oktober 1924 upphörde detta års befordran med flyglinjen Malmö-Hamburg-Rotterdam.

Den 25 maj 1925 startade man reguljär postbefordran på linjen Malmö – Hamburg – Amsterdam – London – Paris och den 6 juni startade linjen Köpenhamn – Hamburg – Bremen. Samma datum startade även linjen Stockholm – Helsingfors. Avgiften för brev ändrades detta år till 25 öre per 20 gram. Detta år avslutades flygpostbefordran den 5 december.

1926 års luftpostbefordran inleddes med en tillfällig flyglinje mellan Stockholm – Åbo den 2 – 20 mars. Luftpostavgiften på 25 öre kvarstod för brevet, men bara om brevet var rekommenderat annars utgick ingen luftpostavgift. Den reguljära luftpostbefordran skedde under detta år mellan den 19 april och den 16 oktober.
Den 19 april 1927 sänktes avgiften för luftpostbefordran till 10 öre per 20 gram. Från den 15 juni mottogs även post för att befordras med nordamerikanska luftpostlinjer. Avgiften för dessa var 75 öre per 20 gram och denna linje var öppen fram till den 19 december.

Den 10 april 1928 öppnades luftposttrafiken för året med linjen Malmö – Hamburg – Amsterdam – London – Paris. Avgiften var 10 öre per 20 gram från den 27 april, om inte någon nordamerikansk linje var inblandad, för då var avgiften 50 öre. Den 1 oktober öppnades en linje till Sydamerika, från Marseille till Buenos Aires. Linjen var en kombination av luftpost- och sjöpost, avgiften var 1.50 kr per 5 gram. Den 24 november upphör de flesta linjer med undantag av linjerna till Nordamerika, Colombia samt från Marseille till Nordvästafrika och Sydamerika.

Luftposttrafiken återupptogs 1929 den 8 april. Luftpostavgiften för brev var till de flesta länder 10 öre per 20 gram, undantaget var post till Nord- och Sydamerika dit avgiften varierade mellan 50 öre per 20 gram och 1.25 kr per 5 gram.

Den 16 juni 1929 meddelades i ett cirkulär att en svensk Atlantflygning skulle göras på försök mellan Stockholm och New York under juni månad. Luftpostavgiften var satt till 20 kronor per 10 gram. För att begränsa antalet brev så kunde brev som skulle följa med endast inlämnas i residensstädernas huvudpostkontor samt på ytterligare 3 kontor. Flygningen startade den 9 juni men efter ett otal tekniska problem tvingades Ahrenberg avbryta flygningen på Grönland två månader senare. Breven vidarebefordrades till New York, detta luftpostjippo blev ett stort misslyckade.

I takt med att luftposttrafiken utvecklades under 1930-talet förändrades också avgifterna. Speciellt gällde detta trafiken utanför Europa, inom Europa var taxan stabil på 10 öre per 20 gram. Utvecklingen av flygmaskinerna och deras navigeringsutrustning innebar att man steg för steg fick åretruntlinjer.

Den 20 december 1940 meddelade den tyska postförvaltningen att försändelser (brevpost) till ”amerikanska länder” och Ostasien vidarebefordrades genom Tyskland till Portugal. Från Portugal fanns flygförbindelser med USA dock inga båtförbindelser. Vidare fanns flygförbindelser mellan Italien och Sydamerika för brev och brevkort. Till Amerika och Kina meddelades att endast luftpost kunde tas emot och dessa försändelser mottogs på avsändarens risk. Icke luftpost försändelser behandlades som obeställbara och återsändes till avsändaren.

Under krigsåren på 1940-talet var posttrafiken mycket påverkad och då inte minst luftposttrafiken. Från 1944 och framåt, när den tyska ockupationen successivt upphörde så var det vanligt att det till en början endast gick att sända personlig korrespondens men inga illustrerade brevkort.

Post till och från krigsfångar och internerade fick sändas avgiftsfritt dock skulle luftpostavgift erläggas om luftpostbefordran hade begärts, meddelades i cirkulär den 22 mars 1944.

Från och med den 22 mars 1948 kunde brev vägande maximalt 5 gram sändas till Nord- och Mellanamerika med luftpost utan att man betalade luftpostavgift. Den 1 december 1949 avskaffades luftpostavgiften för brev till Europa.

Underfrankerade luftpostbrev skulle befordras ytledes. Men vid kongressen i London 1929 kom en förändring, enligt denna så skulle otillräckligt frankerade luftpostförsändelser befordras luftledes om den erlagda avgiften motsvarade åtminstone luftpostavgiften. Regel infördes inte av Postverket förrän 1933 då man i Brevtaxan kunde finna instruktionen; Luftpostförsändelser, som icke frankerats till belopp, motsvarande minst luftpostavgiften kan dock ej vinna befordran luftledes. En sådan försändelse fick befordras ytledes. Detta innebar att ett luftpostbrev av första viktklassen till Europa med endast 10 öres frankering befordrades luftpost med lösen av den felande 25 öringen. Om frankeringen var lägre än 10 öre så befordrades brevet ytledes med lösen och eventuella anteckningar om luftpost på kuvertet såväl som etikett skulle strykas över med kraftiga streck. Regeln från Brevtaxan 1933 återfinns oförändrad 1938, 1946, 1954, 1960, nytrycket 1964 och nytrycket 1966.

Texten runt hur otillräckligt frankerade luftpostförsändelser skulle behandlas från Postfördraget 1929 ändrades 1934 i Kairo, var därefter oförändrad i Buenos Aires 1939 och Paris 1947. Ändrades återigen i Bryssel 1952, var därefter oförändrad i Ottawa 1957 och Wien 1964. Men inga av dessa förändringar slog igenom i det svenska regelverket.
Enligt kungligt brev från 1934 var det bestämt att Sverige tills vidare inte skulle deltaga i trafiken med assurerade luftpostförsändelser. Efter Pariskongressen 1947 gjordes en del ändringar i reglementet för luftpostförsändelser och som en konsekvens öppnades under 1950-talet möjligheten att sända assurerade luftpostförsändelser och då begränsat till vissa länder. Om och till vilka länder som man kunde assurera luftpostförsändelser fanns angivet i Post Lägenheter till Utlandet (PLU).
 

I ett cirkulär från den 27 december 1945 meddelades att från den 1 januari 1946 införde Postverket inrikes luftpostavgift för trycksaker, affärshandlingar, varuprov och varukorsband, avgiften var 5 öre per 100 gram. Observera att avgiften inte gällde brev. Detta är enda kända tillfället då en reguljär luftpostavgift har funnits i Sverige. När denna avgift upphörde är ännu inte känt. Endast några första - flygbrev har observerats.

Postförskott

Postförskott på inrikes brev infördes som en postal tjänst samtidigt med postanvisningar den 1 augusti 1866. Postförskott kunde begäras för alla inrikes försändelser med undantag för postanvisningar och utgivarkorsband.

Överst på adressidan skulle avsändaren skriva orden ”Postförskott å” och senare vid ändrat språkbruk ”Postförskott för” eller på försändelse till länder utanför Norden ”Remboursement” och därefter beloppet. Beloppet fick inte utsättas för radering, överstrykning eller annat försök till ändring av postförskottsbeloppet. Försändelse med överkorsat eller ändrat belopp skulle inte mottagas. Postförskottsbeloppet skulle på brev alltid vara angivet i svenska kronor. Vidare så skulle en etikett sättas på brevet, det fanns numrerade såväl som onumrerade postförskottsetiketter. För rekommenderade och assurerade postförskottsförsändelser användes den onumrerade postförskottsetiketten, då dessa brev redan hade en numrerad rek- eller assuransetikett. För övriga postförskottsförsändelser skulle numrerade etiketter användas. Postförskottsförsändelsen skulle vid inlämnandet åtföljas av en blankett innehållande inbetalningskort eller postförskottsanvisning.

12. Ett intressant rekommenderat postförskottsbrev till Tyskland 1924 i andra viktklassen. Portot var 45 öre, rekavgiften var 30 öre och postförskottsavgiften för ett belopp mindre än eller lika med 50 kronor var 60 öre, där enligt instruktionen 50 öre sattes på den medföljande postförskotts- postanvisningen och 10 öre på brevet.

För att mottagaren skulle få kvittera ut försändelsen på adresspostanstalten så måste denne betala det begärda postförskottsbeloppet, detta belopp sändes därefter per postanvisning till försändelsens avsändare alternativt insattes på dennes postgirokonto från 1 januari 1925, då Postgirot startades. Liggetiden för ett postförskott inom vilken brevet måste hämtas ut var 14 dagar men ändrades till 15 dagar 1925.

Om ett postförskottsbrev gick förlorat eller skadades under det att det var under Postverkets ansvar så utgick, enligt Poststadgan från år 1925, ingen ersättning.

Maxbelopp för inrikes postförskott var samma som för postanvisningar. Beloppet var 1.000 kronor från 1 november 1909, men höjdes till 2.000 kronor den 1 april 1948. För utrikes postförskott kunde man i posttaxan läsa om det gick att sända brevpostförskott till landet ifråga och vad som var maxbeloppet. Detta var alltid samma som maxbeloppet för postanvisning till mottagarlandet.

Rekommendation

Alla brevförsändelser kunde rekommenderas förutom postanvisningar och utgivarkorsband, såväl inrikes som utrikes. Rekommenderade försändelser fick endast utlämnas mot kvitto som skulle vara påskrivet av mottagaren eller dennes ombud. Avsändaren skulle skriva ordet rekommenderas, rekommendation eller förkortningen rek på brevet. Denna beteckning fick inte vara överstruken. Regeln om att ett inlämnat brev där anteckningen om rekommendation var överstruken inte skulle mottas för behandling togs bort i Poststadgan 1932. Om en fullt frankerad rekförsändelse ”Ur brevlåda” inkommit till postanstalt, så skulle den i första hand återställas avsändaren annars så skulle den behandlas som om den inlämnats på postanstalten. Om inrikes rekbrev var ofullständigt frankerat och inte omedelbart kunde återställas avsändaren så skulle det behandlas vidare men lösenbehandlas. För utrikes försändelse så skulle den om möjligt återställas till avsändaren eller om det inte var möjligt sändas till Reklamationskontoret.

Om ett rekommenderat brev försvann skulle det ersättas med högst 50 kronor, enligt en regel från 1872, från 1905 sänktes det till 36 kronor oberoende av hur tillslutningen skett. Om brevet skadats så utgick ersättning för skadan med det verkiga värdet dock max 36 kronor.

13. Tre tilläggstjänster på en och samma försändelse är ovanligt. Brevet, från BRÖDERNE AMELN mer känt som företaget ABBA de med Kalles Kaviar, är ett rekommenderat luftpostbrev i första viktklassen med begärd expressutdelning sänt till Seattle. Brevet blev transitstämplat i New York den 24 augusti 1935 och ankomststämplat den 25 augusti. Portot var 25 öre, luftpostavgiften för 10 gram var 40 öre, rekavgiften var 20 öre och slutligen var expressavgiften 50 öre.

I Postfördraget från år 1920 kunde man läsa att brevförsändelser vars adress hade angivits med initialer eller skrivits med blyertspenna inte kunde sändas rekommenderade. Adress skriven med anilinpenna hindrade dock inte att ett brev kunde rekommenderades.

Rekommenderade och assurerade brev som inlämnades med adressen skriven med blyerts skall vid upptäckt på inlämningspostanstalten återlämnas till inlämnaren. Om brevet inte kunde återlämnas eller det inte upptäcktes vid inlämnandet utan brevet redan var på väg skulle det behandlas som en skadad försändelse och återsända till inlämningspostanstalten för överlämning till avsändaren.

Vid inlämning av rekommenderade brev till kiosken på Stockholms centralstation uttogs en extra avgift på 30 öre för varje brev gällande från 1 april 1940. Avgiften redovisades med frimärke på inlämningsbeviset. Denna extra avgift upphörde under den 28 februari 1961.

Assurans

Assurans enligt vår terminologi har funnits och assuransavgift har utgått sedan 1849, det kallades vid den tiden för s.k. öppen rekommendation. Begreppet öppen rekommendation ändrades av Kungl. Maj:ts  till assurans, denna ändring gällde från 1 januari 1873.

Assurans kunde endast begäras för brev och paket, det kunde inte begäras för kortbrev. Assurans innebar att försändelsen försäkrades till ett visst angivet värde. Assurerade brev utlämnades till adressaten mot kvitto, vid förlust av eller skada på ett assurerat brev betalade Postverket i regel ersättning till maximalt det assurerade beloppet.

Maxbeloppet för assurans av pengar och värdepapper bestämdes 1882 till 500 kronor, detta ändrades 1918. Myntslaget för inrikes assurans har alltid varit kronor, medan för utländska har det växlat. Till en början skulle det anges i svenska kronor, men enligt Poststadgan av 1899 kunde den till Danmark och Norge även anges i franc. 1907 års Poststadga föreskriver endast kronor men i 1918:s Poststadga så sägs att franc kunde användas på utrikes assurerade försändelser. Detta togs bort 1921 sedan man på UPU:s Madridkongress 1920 hade beslutat att det skulle anges i avsändarlandets valuta samt omräknas till guldfrancs.

Assuransbeloppet skulle anges utan ändring eller radering efter orden Assureras för . Detta skulle skrivas överst på framsidan med bläck, skrivmaskin eller annat sätt som inte enkelt kunde ändras. Beloppet skulle anges både med siffror och med bokstäver. Fullt frankerad assurerad försändelse som var lagd på brevlåda, vidarebehandlades med en anteckning om att den inkommit ”Ur brevlåda”. Om lådbrevet saknade assuransbelopp så skulle det behandlas som ett vanligt brev. Assurerade brev som inlämnats med adressen skriven med blyerts skulle vid upptäckt på inlämningspostanstalten återlämnas till inlämnaren. Om det inte kunde återlämnas eller inte upptäcktes vid inlämnandet utan att det redan var på väg, så skulle det behandlas som en skadad försändelse och återsändas till inlämningspostanstalten för överlämning till avsändaren. Assuransbeloppet skulle på de inrikes försändelserna motsvara det verkliga värdet. På inrikes försändelser var assuransbeloppet obegränsat. Ur posttaxorna kunde man läsa om de eventuella begränsningar som fanns vid assurans till utlandet, om det gick att skicka assurerade brev och om det fanns något maxbelopp för assuransbelopp. Ett förbud hade införts i 1899 års Poststadga om att det angivna assuransbeloppet av säkerhetsskäl inte fick vara överkorsat. Assuransen fick inte ske till högre belopp än det verkliga värdet.

14. Tre-färgs frankeringar kan vara riktigt vackra och är ovanliga inte bara på skillingbrev. Brevet är assurerat för 5.043 kronor, en ansenlig summa idag och mycket större 1927. Brevet blev transitstämplat i London 4 februari 1927. Portot var 25 öre och assuransavgiften var 2.60 kr (rekavgiften + 10 öre per 300 gfr).

Försändelsens omslag för ett assurerat brev skulle vara ett kuvert av hållbart papper tillverkat i ett stycke, fönsterkuvert fick inte användas och kuvertets kanter fick inte vara färgade. Det fanns sedan 1917 en regel om att assurerade brev även kunde tillslutas med papperssigill. I ett cirkulär från den 10 mars 1926 beskrivs att vanliga kuvert (korskuvert) användes så skulle 5 lacksigillavtryck tillsluta kuvertet. Ett mitt på baksidan och fyra så att flikarna förseglades. Om brevet gick förlorat eller skadades så ersattes det med innehållets verkliga värde dock max med vad som var angivet som assuransbelopp.

En betydande förenkling av den inrikes assureringen kom till 1926 . Avgiftens uppbyggnad ändrades och till den vanliga rekommendationsavgift tillkom en försäkringsavgift, som var rörlig per 1.000 kronor.

En kuriositet var, att assurerade paket som innehöll juveler, skulle befordras som brevförsändelser med brevposthastighet.

Mottagningsbevis

Mottagningsbevis är ett bevis som för avsändaren styrker att en viss försändelse eller ett postanvisningsbelopp har mottagits av adressaten eller dennes ombud. Mottagningsbevis kunde begäras för både in- och utrikes rekommenderade försändelser, assurerade brev, postanvisningar och paket. Avsändarens namn och adress samt en tydlig anteckning om att mottagningsbevis är begärt skulle finnas på försändelsen.  Avgiften skull betalas med frimärken. Frimärken som utgjorde avgiften för inrikes mottagningsbevis skulle till en början, från 1918, klistras på försändelsen medan det utrikes skulle klistras på Mottagningsbeviset. Avgiften för mottagningsbevis på inrikes brev skulle sedan 1 januari 1918 alltid sättas på försändelsen. För utrikes brev är situationen något oklar om var frimärket skulle sättas, en manuell anteckning i ett cirkulär anger att fram till den 30 juni 1930 så skulle avgiften sättas på blanketten som utfärdades av inlämningspostanstalten därefter så skulle den sättas på brevet. Det finns dock exempel på att frimärket för avgiften har satts på brevet före detta datum, om detta är ett misstag kan vi inte avgöra. Man kan ha trott att samma regel som för inrikes brev skulle gälla även utrikes.

Då mottagningsbevis begärdes i efterhand så skulle inlämningspostanstalt med ledning av inlämningsbeviset fylla i en mottagningsbevisblankett.

15.  Är Kronofogdens arm lika lång som lagens dito? Ja, man kan ju undra? Ett utrikes rekommenderat brev som man begärt mottagningsbevis för och som har irrat kors och tvärs utan att vi med säkerhet vet om det någonsin nådde adressaten. Sannolikt inte, i stället kom brevet i retur till myndigheten. Ursprungligen tror jag att brevet är sänt lokalt inom Stockholm, varför skulle det annars finnas en etikett som anger att försändelsen kvarligger t.o.m. den 28/4 -67. Jag tror att brevet därefter har en första gång gått i retur till Kronofogdemyndigheten. Myndigheten har nu frankerat brevet och sänt det från Stockholm den 20 april 1967 sannolikt till Palma de Mallorca eftersom den tidigaste stämpeln är slagen där den 22 april, vad som en gång har framträtt i fönsterkuvertet vet vi ju inte. Brevet fick en ny stämpel på samma ort den 24 april när det sändes vidare till Sitges på fastlandet där brevet blev ankomststämplat den 29 april. Adressaten hade lämnat och nästa stämpelavtryck är från Ibiza den 11 juli, samma visa här. Nästa stämpelavtryck i tidsordning är från Roma i Italien den 17 juli och slutligen ett avtryck från Barcelona från den 4 augusti. Härifrån skickades brevet i retur till Kronofogdemyndigheten där den nådde fram den 7 augusti 1967, tre och en halv månad senare. På framsidan finns anteckningar om att brevet också skulle ha varit i Rimini och i Imperia på den så kallade Blomster Rivieran i Italien samt på Gran Canaria. Inget av detta finns dock dokumenterat med stämpelavtryck. Vid något tillfälle så har någon satt på tre 2 pesetas frimärken, varför kan man undra? Vidare så finns det en anteckning: Retour Trouvée dans la botte aux lettres, vilket uttytt betyder Retur, inkastad i brevlådan. Kanske av adressaten när brevet efter alla turer nådde fram till honom. Men han kanske inte önskade att få vetskap om brevets innehåll och därför stoppade det i närmaste postlåda. Portot var 70 öre, rekavgiften 140 öre och avgiften för mottagningsbevis var 70 öre.

Vid inrikes mottagningsbevis så skulle avgiften till en början betalas med ett eget märke som skulle sättas på försändelsen och makulering kunde ske med att man med bläck skrev ”mb” på frimärket. Makulering av mottagningsbevis till utlandet kunde ske genom att man på liknande sätt skrev ”AR” (Avis de Réception). Fram till 30 juni 1930 frankerades avgiften på blanketten därefter på brevet. 1930.

Express

Expressutdelning kunde begäras för ett inrikes brev till större orter som fanns uppräknade i postanstaltsförteckningen. För brev till utlandet fanns i Posttaxan angivet om expressutdelning kunde ske till adressorten. Avsändaren skulle på ett iögonfallande sätt skriva ordet Express på brevet, vidare så skulle en etikett sättas på brevet.  Endast ett försök gjordes till expressutdelning, om utdelning inte kunde ske vid första tillfället så skulle notering om orsaken göras på försändelsens baksida, etiketten överkorsas och därefter så skulle brevet hanteras fortsättningsvis i den ordinarie postutbärningen.

Expressavgiften skulle redovisas med frimärken på brevet. Om inte full expressavgift hade erlagts så skulle etiketten kryssas, ingen lösenavgift skulle begäras och försändelsen skulle behandlas som en vanlig försändelse. I en skrivelse till postdirektörerna från den 30 augusti 1929 fastslog man att vid orter med lokalbrevbäring skall också expressutdelning ske.

16.  Ett utrikes expressbrev i andra viktklassen. Brevet blev ankomststämplat i Stettin den 29 maj 1933, två dagar efter avsändningen från Rederiet Svenska Lloyd i Göteborg. Brevet innehöll säkert någon viktig information till Kapten Rosenlund ombord på S.S. Liguria, eftersom man hade begärt expressutdelning. Portot var 40 öre och expressavgiften 50 öre.

Den 26 april 1929 så inrättades i Stockholm en ny tjänst vad gäller lokala expressbrev. Utan extra avgift så hämtades försändelsen efter det att beställaren ringde en speciell expressexpedition. I vissa fall så bars försändelsen därefter direkt ut utan besök på expressavdelningen, i andra fall så passerade brevet expeditionen. I det förra fallet så makulerades försändelsen av expressbrevbäraren ”på stående fot”. Vid mottagandet av beställningen fyllde man i en beställningssedel på expeditionen som följde med brevbäraren ut vid hämtningen. Avgiften för tjänsten var det normala portot plus expressavgift. Den 12 juli 1929 så utökades tjänsten att även omfatta lokala expresspaket Det finns ingen dokumentation över när denna speciella expresstjänst upphörde, troligt är att det skedde 1945. Så vitt känt så följde inga andra orter efter med att erbjuda denna tjänst.

Portotaxor

Portotaxor

Lokal
 

	1/7 1919 - 30/6 1920	1/7 1920 - 30/9 1922	1/10 1922 - 30/6 1944	1/7 1944 - 31/5 1951
20 g	10	*	10	15
125 g	20	*	20	30
250 g	30	*	30	-
500 g	40	*	40	45
1000 g	-	*	-	-

* Under denna period fanns inget speciellt porto för lokala brev

Inrikes
 
 

	1/7  1919 - 30/6  1920	1/7  1920 - 30/9  1922	1/10  1922 - 31/3  1942	1/4  1942 - 31/5  1951	1/6  1951 - 31/5  1952	1/6  1952 - 31/5  1957	1/6  1957  - 30/6  1962	1/7  1962 - 30/6  1964	1/7  1964 - 30/6  1965	1/7  1965 - 31/12  1966	1/1  1967 - 28/2  1969	1/3  1969 - 30/9  1971
20 g	15	20	15	20	25	25	30	35	40	40	45	55
125 g	30	40	30	40	45	50	50	70	80	80	90	100
250 g	45	60	45
500 g	60	80	60	60	65	75	75	105	120	150	180	300
1000 g	-	-	-	-	-	100	120	150	200	230	270	400

Viktgränserna ändrades den 1 mars 1969 20, 100, 250, 500 och 1000 gram

Island
före den 1 juni 1928 räknas landet till Utomnorden och efter 1 juni 1940 räknas landet till Nordiska länderna.
 
 

	1/6 1928 - 30/6 1936	1/7 1936 - 31/5 1940
20 g	15	15
125 g	30	30
250 g	45	45
260 g	205	270
pr ytterligare 20 g	15	20

Maximal vikt 2 kg.

Nordiska länderna.Finland räknades hit från 1 juni 1922, före detta datum räknades Finland till utomnorden. Ändringen för Finland 1922 gällde för porton och alla tilläggstjänster förutom postförskott som inte ändrades förrän 1930. Island räknades till norden från 1 juni 1940. Till Nordiska länderna räknades Lettland från den 1 februari 1937, Estland från den 1 maj 1937 och Litauen från 1 juni 1938. Dessa tre länder återfördes till Utomnorden i samband med att de ockuperades av Sovjetunionen under december 1940.
 
 

	1/7 1919 - 30/6 1920	1/7 1920 - 31/1 1921	1/2 1921 - 30/9 1922	1/10 1922 - 31/7 1924	1/8 1924 - 30/9 1925	1/10 1925 - 30/6 1936	1/7 1936 - 31/3 1942	1/4 1942 - 31/5 1951	1/6 1951 - 31/5 1952	1/6 1952 - 31/5 1957	1/6 1957  - 30/6 1962	1/7 1962 - 30/6 1964	1/7 1964 - 30/6 1967	1/1 1967 - 28/2 1969	1/3 1969 - 30/6 1971
20 g	15	20	20	20	15	15	15	20	25	25	30	35	40	45	55
125 g	30	40	40	40	30	30	30	40	45	50	50	70	80	90	100
250 g	45	60	60	60	45	45	45								200
500 g	60	80	80	80	60	60	60	60	65	70	70	105	150	180	300
520 g	270	270	540	405	405	400	530	530	530	665	665	800	935	1070	1070
pr ytterl. 20 g	10	10	20	15	15	15	20	20	20	25	25	30	35	40	40

Viktgränserna ändrades den 1 mars 1969 till 20, 100, 250, 500 och 1.000 gram

Utomnorden

	1/10 1907 - 31/1 1921	1/2 1921 - 30/9 1922	1/10 1922 - 30/9 1925	1/10 1925 - 30/6 1936	1/7 1936 - 31/5 1952	1/6 1952 - 30/6 1962	1/7 1962 - 30/6 1964	1/7 1964 - 31/12 966	1/1 1967 - 30/6 1971
20 g	20	40	30	25	30	40	50	60	70
40 g	30	60	45	40	50	65	80	95	110
60 g	40	80	60	55	70	90	110	130	150
80 g	50	100	75	70	90	115	140	165	190
100 g	60	120	90	85	110	140	170	200	230
ytterl. 20 g	10	20	15	15	20	25	30	35	40

 
 

Litteratur;
Postfördragen från UPU kongresserna i Madrid 1920, Stockholm 1924, London 1929, Kairo 1934, Buenos Aires 1939, Paris 1947, Bryssel 1952, Ottawa 1957 och Wien 1964.

Kungl. Generalpoststyrelsens Cirkulär, 1920 - 1969

Allmänna Poststadgor från åren 1918, 1925, 1932, 1941, 1957 och 1964

Postala Meddelanden Nr. 1 1961

Brevtaxor från åren 1923, 1925, 1928, 1930, 1933, 1935, 1938, 1946, 1954, 1960, nytrycket 1964 och nytrycket 1966

Anteckningar till Allmänna Poststadgan, Grape 1929, 1936, 1943 och 1955

Flygporton 1920-1992, Karin Svahn

Luftpostens Historia i Norden, Örjan Lüning 1978

/Kjell Nilson 2011-05-15/